Även Roger Sahlström förtjänar en rättelse

I nya numret av Journalisten skriver Nils Funcke om ett angeläget ämne. Eller egentligen är det två saker han tar upp. Dels hur tidningar är dåliga på att kommunicera sina rättelser. Ofta informeras inte läsare av papperstidningen om vad som var fel eftersom rättelsen endast läggs ut på nätet. Ibland ändras felaktigheter direkt i texten på nätet, så att man inte ser vad som var fel med den tidigare versionen. Det andra, och viktigare, ämnet som Nils Funcke tar upp är de felaktiga anklagelserna mot Roger Sahlström, fotograf på Dispatch International. Både Po Tidholm och Lena Sundström har felaktigt skrivit i Dagens Nyheter att Sahlström är dömd för en rasistiskt motiverad misshandel. Sanningen är att Sahlström aldrig har gjort sig skyldig till något sådant. Men När Tidholm skulle rätta så lade han till nya fel, som att Sahlström skulle ha dömts till fängelse. Lena Sundströms text rättades överhuvudtaget inte. I Expressen skrev Anna Hellgren att Sahlström ”är dömd för rasistiskt motiverad misshandel” och tidningens chefredaktör Thomas Mattsson skrev att han är ”dömd för att ha misshandlat en svart man”. Som Funcke påpekar har varken Mattsons eller Hellgrens artiklar lett till rättelser. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrev att Sahlström hade misshandlat en svart man. Samtidigt kritiserade hon därför Journalisten för att ha bedrivit ”slappt journalistiskt arbete” och haft ”noll källkoll”. Lite magstarkt kan tyckas, när det var just vad Linderborg gjorde sig skyldig till. Någon rättelse gjorde Linderborg aldrig, även om meningen om misshandel av en svart man inte längre ligger kvar på nätet. Det ger intrycket att Linderborg hoppats att ingen skulle märka vare sig felet eller borttagandet. Vad är det då som ligger bakom allt detta? Jo, att Journalisten den 14 april skrev en artikel där man intervjuade Roger Sahlström om att han hade blivit attackerad av vänsterextremister fyra gånger när han försökt bevaka demonstrationer. Journalistens chefredaktör Helena Giertta mötte hård kritik för publiceringen. "Sahlström är inte en av oss", kan man sammanfatta reaktionerna. Och givetvis fick kritiken mer tyngd när man skrev att Sahlström dömts för ett rasistiskt motiverat våldsdåd, vilket är en uppgift som verkar härröra från Expo. Argumentationen gick i övrigt ut på att Journalisten inte skulle befatta sig med Dispatch International. Som att den tidningen inte omfattades av samma etiska regler som andra. Men det går alldeles utmärkt att kritisera Dispatch International, som Journalisten gjorde i intervjun med Sahlström där det tydligt angavs att tidningen är antimuslimsk, och att samtidigt markera mot vänsterextremt våld. Att inte räkna Roger Sahlström som journalist för att man finner hans åsikter misshagliga är anmärkningsvärt. Det är också oroväckande att det var ivern att underkänna Sahlströms status som journalist som motiverade Tidholm, Sundström, Hellgren och Mattson att skriva, inte att Sahlström hade attackerats av vänsterextremister fyra gånger. Som Funcke skriver så är det väl därför rättelserna har uteblivit eller gömts undan, eftersom det är ”extra surt att efter att ha återgett felaktiga uppgifter ge upprättelse åt personer vars åsikter man starkt ogillar.”   Sådan är tidens anda. Det finns ett tryck på journalister att vara politiska aktivister snarare än neutrala och objektiva. Då kommer anklagelser lättare än rättelser. Helena Giertta skrev glasklart på sin blogg om kritiken hon fick efter publiceringen: ”Är det rimligt att vi ska göra en åsiktsbedömning av vilka journalister som är okej att hota och vilka som inte är det? Nej förstås inte. Vi står för yttrandefrihet, att en journalist inte ska hotas, oavsett vilka åsikter hen har.” Det är inte vara svårare än så.   ------------------- Uppdatering: Lyssna även på P1 Medierna om detta.